16-20 mm. Har typisk svartgulrandig hårbeklädnad. Det finns många snarlika humlearter som bygger upp sina samhällen på likartat sätt. Ex. stenhumla, jordhumla, åkerhumla. Jordhumlan är den vanligaste och finns över hela landet.
Humledrottningen övervintrar befruktad på ett skyddat ställe. När vårsolen väckt henne börjar hon leta efter lämplig boplats. Ett övergivet råtthål e.d. passar utmärkt. Humlan fodrar boet med mossa och bygger de första vaxcellerna som förses med ett förråd av pollen och honung.
I vaxcellerna lägger humlan ett tiotal ägg som efter bara tre dagar kläcks till larver. Dessa behöver mycket mat, pollen från hassel och sälg. Efter ungefär tre veckor är den nya generationen färdig. Humledrottningen får nu hjäIp av arbetarhumlor. (Bara sådana kläcks i första kullen.) Hon kan nu själv ägna sig helt åt äggproduktion.
Somliga arbetare sköter om boet. dvs. dess ägg, larver, puppor och temperatur. Blir det kallt i boet trampar de runt tills de svettas ut värme. Blir det för varmt fläktar de med vingarna. Andra arbetare transporterar hem mat, huvudsakligen pollen som samlas i "korgar" på bakbenen.
Senare på sommaren föds hanar och honor. Efter befruktningen på hösten dör hela humlesamhället utom de nya befruktade honorna som övervintrar för att bilda nya samhällen nästa år.
Igelkott, mullvad och näbbmus äter ofta upp hela humleboet i sitt sökande efter honung. Genom insektsbesprutning och bränning av gräsvallar blir människan också humlans fiende
Humlan befruktar många växter, huvudsakligen rödklöver och fruktträd. Det gör biet också, men humlan anses flitigare. Humlan har längre sugsnabel än biet och kan pollinera andra växter, t.ex. klöver Den arbetar även under dagar med dåligt väder, t.o.m. i regn och under hagelskurar.
Nektar omvandlas till honung i humlornas kroppar.
( Ur ”Runt i Naturen”, del 1, sid. 114)